Ett mönster börjar klarna för mig.
Walter tycker om skolan. Han har inga problem med att prata om den hemma och hela vägen till skolan går som på räls. Inga problem.
Han gillar morgonsamlingen med sången, han vinkar glatt när han sen går upp till klassrummet hand i hand med en klasskompis, han skrattar och följer noga med i "undervisningen". Han är dessutom stolt och nöjd efter skoldagen och säger att han haft roligt.
MEN:
Separationsmomentet är ännu en historia för sig.
Framme vid ingången till skolan håller Walter stenhårt fast i cykelhandtagen och vägrar ställa sig i kön till samlingen.
Han totalvägrar och jag får bända loss honom, hand för hand, fot för fot, från cykeln och bära in honom till de andra barnen medan han sparkar mig och klänger fast vid min hals (kul då han väger 16 kg).
Att ställa ner honom går inte - hans ben har helt plötsligt blivit till spagetti.
Hälsokontrollen kan vi bara glömma.
Men sen, minsann, kan han på två röda börja skoja och busa med de andra barnen.
Så, okej.
Jag inser att han testar mig.
Men hur länge ska det ta innan han förstår att jag inte tänker ge med mig?
Hur länge orkar man testa samma tjat innan en lampa tänds och man plötsligt inser att det inte är lönt mödan?
Tjaa .. kanske det blir du som får svara på den frågan när du märker att han gett upp :) Jag har då inget svar på den frågan, men jag skulle gissa att plötsligt en dag så går han bara in och all testning är som bortblåst .. håller tummarna för att den dagen kommer mycket snart!
SvaraRaderaHoppas annars att operationen går bra när det är så dags!!!
Tack! Ja, det hoppas jag också. Bäst att inte oroa sig tror jag.
SvaraRadera