Med barn en söndag i Singapore - ett lite för långt inlägg

Borde sätta in en massa bilder från helgen, men jag orkar inte just nu.
Har just fått barnen i säng och stupar nog själv i säng väldigt snart också.

Tänkte bara skriva att söndagen gått bra och att vi i det stora hela mår prima. Cecilia är förkyld och som vanligt rosslar hennes andning och hon sover uselt pga det. Hon verkar vara himla känslig för förkylningar, får svårt att andas genast det finns slem i luftvägarna. Med Fredric i Finland börjar jag bli lite småsliten nu känner jag, efter några nätters vak med Cecilia.
Sen har hon skrapat upp nästippen mot ett bordsben här hemma så hon ser ut som Rudolf idag. En snorig Rudolf.

Idag for jag med barnen till kyrkan en sväng med några böcker för att få tiden att gå. Walter och Cecilia rullade sig i sandlådan där och vi tog nog hem en tiondel av all sand som fanns gissar jag.
I sista rödljuset innan vi kom hem ropar Walter "Oj, det kommer kiss!" "Nej, håll fast kisset!" försökte jag säga men suckade redan inombords över allt extrajobb jag åkt på med kiss i bilstolen.
Under över alla under, han kunde hålla sig och jag är väldigt imponerad av det. Sen kissade vi i en ränna i garaget nere i källaren här på condot. Undrar om vakterna såg det i sina övervakningskameror?

Och nu till lite djupare tankar. Detta kanske jag kan läsa och påminna mig själ om om något år...
Jag satt just och funderade över hur intensiv denna långhelg har varit och varför jag har hemlängtan just nu.
Vi har ju en hushållerska som hjälper oss varje dag, och jag kan säga att vi nog inte skulle ha skaffat två barn så tätt (20 månader emellan) om vi inte hade henne och om vi inte var just i Singapore. När vi skrev på nytt kontrakt för snart två år sedan var det nästan samma som att skriva på kontrakt för ett barn till. Det var ett lysande läge - Walter skulle snart bli ett år och vi visste att vi stannar två år till och jag hade inget jobb.

Sen bygger man upp sin vardag enligt de förutsättningar som finns (vi bor 30 timmar från vår familj, arbetsklimatet är annorlunda här vilket innebär att Fredric jobbar mer än han gjorde i Finland och reser en del men vi kan ha hushållerska som hjälper oss här hemma...).
Just nu går det riktigt bra tycker jag. Men idag kände jag en enorm hemlängtan då jag ville åka någonstans med barnen men inte riktigt hade nånstans att ta vägen. Vart åker man en söndag ensam med en ettåring och en som snart ska fylla tre utan att känna att det blir för kaotiskt och att man inte hinner se efter båda samtidigt. Walter är ju ändå stor nu, men man kan inte lita på att han inte klättrar upp nånstans eller rusar ut på nån väg t.ex. Cecilia däremot har absolut inga gränser just nu. Hon yr runt överallt, äter på allt och har noll koll.
Hemma i Finland hade jag åkt till nån i familjen eller nån god vän som har tid med oss en stund. Det skulle ha varit roligt. Nu åkte vi till kyrkan fram och tillbaka och det var ju okej, men ändå inte.
I Singapore är söndagarna familjens dag och de vänner vi har här gör oftast aktiviteter med familjen. Därför är det extra tråkigt att Fredric är borta just en söndag faktiskt.

Sen tycker jag att det varit roligt att vara ensam med barnen, men eftersom jag nästan aldrig är det om kvällarna så kräver det lite ändring i rutinerna vilket gör att det lätt kör ihop sig. Allt är en vanesak och hade man inte haft Evelyn så hade man nog gjort saker på annat sätt. För visst är det toppen med Evelyn som diskar bort och fixar mjölkflaskor åt oss till nattningen, men egentligen är det mer tillfredsställande att klara av det själv och ha sin familj för sig själv. Jag ser fram emot att snart flytta hem och skapa en vardag där hemma, men just nu ska jag njuta av att vi kan ha hjälp ett tag till och att barnen har sån glädje av att vara nära varandra i ålder. Det hade dom inte varit om vi inte bott i Singapore. Det är vi överens om, jag och Fredric.

...och om nån överhuvudtaget läser detta blogginlägg så kom dom i alla fall inte såhär långt utan att somna. Ibland måste jag bara skriva ner sånt här som känns viktigt, så att det finns chans att se tillbaka på småbarnstiden i Singapore sen då den är över. Har en känsla av att jag kommer att glömma hur det var.