Nej, men jag är inte bitter

Om det är nån som söker ämne t.ex. för sitt examensarbete så har jag ett väldigt intressant förslag här:
En analys av expat-fruars sociala nätverk (t.ex. i Singapore).

Vore mycket roande att få en djupanalys av hur det går till när en hel massa familjer dumpas på en ö av Singapores storlek.
Ingen känner någon, alla har ett stort sug efter att skapa kontakter, alla kastar sig som gamar på nyinflyttade och alla vill visa upp ett sken av att "visst, vi har massor av vänner och vi trivs jättebra".

Som asocial finländare kan livet om expat-fru vara riktigt kämpigt. Av erfarenhet kan jag också säga att utan barn är det RIKTIGT, RIKTGIT kämpigt, för då har man liksom inget sammanhang.
Att gömma sig bakom barnen är super på många sätt. Man får en anledning att åka iväg på saker och man kan koncentrera sig på barnet under träffarna och behvöver inte själv hålla igång nån diskussion.
Passar den asociale finländaren som handen i haldsken.

Men missuppfatta mig inte.
Jag är inte bitter.
Att prova på ett nytt land och att tvingas vara social är bara nyttigt.

Där hemma faller man så lätt in i invanda rutiner. Man har sin familj och sina vänner sedan många år. Vänner som det antagligen tagit lång tid innan man kom nära inpå. Till skillnad från här, så känner man oftast heller ingen press att skaffa nya vänner. Man lunkar på och får man nya vänner så är det bara som det råkar sig.
Här måste man på nåt vis kasta sig ut, på vinst eller förlust, för att man alls ska överleva. Att vara ensam orkar man inte så länge.

Önskar bara att alla där hemma kunde få prova på samma resa som vi (eller främst jag då eftersom Fredric har sitt jobb att luta sig emot) fått göra.